www.jennylagerberg.se   © 2008                    

Vad skriver man egentligen

om sig själv?

Jag har bestämt mig för att berätta lite om egna erfarenheter och min väg till att arbeta som medium.   

Det här handlar om mig, min familj

och erfarenheter jag har fått genom mitt arbete som medium. 

Är född och uppvuxen i underbara Tostared. Ett liv i en stad är inget som lockar mig, älskar djur och natur alldeles för mycket.

 Jag lever med min sambo, mina två härliga barn, Linn och Albin samt alla våra djur.                 

Då jag inte arbetar som medium så arbetar jag inom hemsjukvården, i stort sett heltid. Därav att det kan vara svårt för mig att få fram fler lediga tider. De tider som visas på hemsidan under privatkonsultationer är alltså de tider jag har möjlighet att träffa er.   

  Försöker att få så mycket fritid som möjligt utöver allt arbete. Spelade tidigare ishockey men efter en ryggskada var jag tvungen att sluta. Det får istället bli långa promenader, gymet ibland och cykling med barnen. 

Kör gärna en sväng på motorcykel och är det fint väder och barnen är lediga så åker vi ut med mina föräldrars båt på havet och njuter på någon ö, i Kungsbacka-  fjorden.

Sommartid så har vi husvagnen uppställd i Varberg, närheten till hav och alla glada människor och barn är  svårtslaget under semestern.

Trädgårdsarbete älskar jag, odlar mycket och gärna. 

Vi har 6 katter och 2 hundar. Då och då får vi kattungar som vi letar bra hem till.  

Intresset för det mediala har funnits sedan barnsben. Läste alla artiklar jag kom åt om Saida och andra övernaturliga äventyr som stod i veckotidningarna.

Jag minns inte så mycket mer än att jag kunde se personer ibland som inte andra kunde se. Många gånger såg jag folk som gick omkring där jag var, men eftersom inte mina vänner reagerade över dem så brydde jag mig inte så mycket om det själv heller tillslut. 

Någon månad innan min morfar gick bort såg jag flera gånger en man som stod i en dörröppning och tittade på mig.  Eftersom detta hände nästan dagligen frågade jag andra om de kunde se honom också, men ingen såg vad jag såg. Jag kunde inte förstå då vad mannen ville eller varför ingen annan såg honom.  

Min morfars bortgång tog jag ganska så stilla och lugnt, jag visste ju på något sätt att han ändå hade det bra. Självklart sörjde jag men mitt i allt kaos som blir vid släktingars bortgång så kände jag ju av hans närvaro dagligen en lång tid efter hans död.  Än idag, fast det är många år sedan han gick bort så känner jag många gånger av min morfars närvaro. Det känns väldigt tryggt och lugnt att veta att han har det bra och finns runt oss.

En hel del förklaringar till min dragning av det övernaturliga fick jag i Björketorp. Jag besökte ett medium, som idag är en nära vän, och hon gav mig svar på många frågor.

Mediet berättade om min farfar som också är avliden sedan flera år tillbaka, och hon berättade en sak för mig som jag aldrig kommer att glömma.

"Du kan ju sitta i min stol, vi kan byta plats för du kan också det här"

Det glömmer jag aldrig !

Tankarna for i huvudet, byta plats, kan det här... vad menade hon med det?

Efter att jag sedan halkat in på ett bananskal på en redan fullbokad medial utvecklingskurs, så växte intresset mer och mer. Intresset började att ta form, jag började att förstå vad det var jag hade sett och kännt av i alla år. Det var inte så konstigt, och det fanns fler än jag som kände likadant.

Jag insåg att livet verkligen fortsätter efter detta och att man verkligen kan komunicera med de bortgångna. Det kom fram alldeles för många bevis för att jag skulle tro att någon fantiserade ihop allt.

Jag gick då utbildning för Iris Hall och man träffade henne 2 gånger om året, men eftersom jag samtidigt gick Healing-utbildning för henne så blev det flera gånger om året med Iris.

Jag gick upp på scenen under första kurshelgen och försökte mig på min första seans, eller mediala demonstration som det heter.

Man tränade då inför de övriga kursdeltagarna och självklart var jag nervös. Men jag gick upp med tanken att om jag ska lära mig det här så är det när Iris ser på och kan vägleda mig om vad jag gör för fel eller hur jag ska tolka allt.

Det kändes bättre på något sätt att göra bort sig där och få saker förklarade för sig, än att istället stå hemma och träna inför en publik som inte kan rätta mig om jag arbetar på ett "felaktigt sätt".

Det var en otrolig känsla första gången jag stod på scen med Iris. Det stämde verkligen, jag hade en tjej jämte mig som verkade blyg och som arbetade i ett kök. Jag beskrev henne och en i publiken som jag pekade ut kunde förstå vem det var. 

Det underbara med Iris var att hon såg också andarna som vi elever beskriver.  Skulle jag börjat att beskriva en man så hade Iris stoppat mig och sagt att jag ska förklara tjejen som står bakom mig istället.

På den vägen är det !

Idag, arbetar jag fortfarande kvar inom vården, men tar en hel del tjänstledigt för att få mer tid till det mediala arbetet.

I vanliga vardagen är jag bara Jenny,

när jag sätter mig för att arbeta eller inför en seans, då först "kopplar" jag in det mediala. Det är skönt att bara kunna få vara och att även få säga detta till kunder och vänner. Att känna av och se andevärlden när man arbetar inom vården kan bli lite tungt. Det är svårt att då koncentrera sig på den patienten man är hos och låta bli att kommunicera med den ande som vistas hemma hos patienten.  Det finns både för- och nackdelar, men jag har valt att inte kommunicera med andevärlden när jag inte arbetar medialt.

Det är skönt också att ha ett jordnära arbete, ett jobb dit jag kommer och pratar om allt mellan himmel och jord med mina kollegor. De vet vad jag arbetar med mellan passen, men de vet också att jag bara vill vara mig själv när jag är på min arbetsplats.

När jag arbetar medialt så ser jag i bilder, jag ser även andevärlden och kan då beskriva hur de ser ut och vad de har arbetat med tex.

Alla människor är olika, en del känner, en del ser och några hör. Att kunna känna är att andevärlden ger en en känsla av smärta t ex. Hade anden ont i en höft innan han gick över så kan han ge mig den känslan, han kan också ge mig hur det kändes innan han gick över till andra sidan.

Att se är att se både i bilder och att kunna se andarna som levande människor. Det är inte alltid man kan se dem klart och tydligt utan som i en dimma eller någon som du ser i ögonvrån.

Ibland hör jag andarna säga namn, men ibland visar de mig bara en bokstav som har betydelse för dem. Det spelar ingen roll om de kommer från ett annat land och pratar ett för mig främmande språk. Jag förstår ändå vad de menar och mina guider hjälper mig att ge mig den informationen jag behöver för att förmedla budskapen till deras anhöriga.

Alla är vi olika, mina barn, min dotter kan se och min son kan höra andevärlden. Detta upptäckte jag ganska så tidigt hos mina barn då min son som då bara var ett par år kunde komma utspringandes från sitt rum och ropa att "nu är det någon som pratar med mig igen". Han blev lite skrämd av det första gångerna men sedan har han aldrig sagt något mer om det. Det är först när han kom upp i  7-årsåldern som han började prata om det.

Min dotter som kan se andevärlden, berättade detta för mig efter en natt hos sin mormor och morfar. Hon förklarde då att det hade varit två tjejer (kvinnor) inne i rummet där hon sov och vinkat på henne. Dom var glada och Linn hade inte kännt någon rädsla alls utan tittat på dem. De hade visat Linn bilder, bilderna svävade runt dem och var som genomskinliga men hon kunde ändå se vad de var för bilder som de visade.

    Så som hon beskrev dem och hur hon såg allt var ett starkt bevis för mig att hon verkligen kunde se.

Jag har tidigare aldrig pratat med mina barn om den förmåga jag har att komunicera med andevärlden eller att jag kan se döda.

När de själva började att fråga mig så kände jag att det var dags att berätta vilken gåva vi har i vår familj.

Mina barn tycker att det är spännande, men lägger inte mer tid till det hela och det är jag glad för.

Trots detta, för att inte någon ska ge dem kommentarer eller att något ska utvecklas till något helt fel i skolorna så har jag kommunicerat med deras guider och bett dem att låta det hela vila i några år. Barnen får sedan själva välja om de vill utveckla det hela vidare eller inte.

Det ligger i släkten...

Min bror, 5 år yngre än mig, kan också se andevärlden. Men det har tyvärr aldrig varit till glädje för honom då han tycker att det är en otrevlig känsla, och har många gånger blivit rädd när han har sett andar. Han har inget intresse i att utveckla det hela mer, utan är en jordnära kille som älskar alla maskiner med sladdar. Alltså min raka motsats =)

Det är konstigt hur det hela kan fungera, min pappa, den som minst av alla i min familj "tror" på andevärlden, kan själv se dem också. Detta är något han har nekat till för sig själv i alla år och har istället försökt att få naturliga förklaringar till det hela. Ibland ramlar det en groda ur munnen på honom, och vi förstår att han då ser eller får till sig något budskap från andevärlden.  Trots sitt lilla nekande för sig själv så är han ett oerhört stöd för mig i mitt arbete.

Min mamma, hon önskar att hon kunde se, hon önskar att hon kunde se andevärlden och komunicera så som jag kan. Hon har dock aldrig tagit steget till att gå någon utbildning och utveckla det hela.

Jag har lyckan att ha ärvt denna förmåga från både min mammas och min pappas sida.

Min morfar, när han levde, så hade han en stark intuition. Min mormor kunde dra upp rullgardinen på morgonen och se att någon granne flaggade på halv stång. När hon berättade detta för morfar så svarade han bara att han redan visste det.

Han drömde om krig, varje gång han gjorde detta så var det någon i hans omgivning som hade gått bort samma dag eller natt. Det var likaså med hans mor, hon hade en otroligt stark intuition och kunde berätta saker i förväg och även hon drömde sanndrömmar.

Min morfar gick med bröstsmärtor en sommar för 14 år sedan. Han ville inte in till sjukhus, han älskade allt och alla, men var det något han inte tyckte om så var det sjukhus och sjukhusmiljöer.

Jag övertalade honom tillslut att åka med mig till sjukhuset så en läkare iaf kunde få undersöka honom. Det var inte alls vad han egentligen ville, men vi var oroliga och det förstod han. 

Min morfar satt jämte mig i framsätet när jag körde mot Skene Lasarett, han var tyst och jag förstod att han helst av allt ville vända. 

Väl inne hos läkaren och efter provtagningar så behöll de honom kvar för observation. Under några dagar vistades han på sjukhuset och dagen innan han skulle få åka hem var han på så gott humör. Jag, min mamma och mormor hälsade på honom och han var så lycklig över att äntligen få komma hem igen, bara en dag till. Sitta i sin hammock, gå ut med hunden och njuta av mormors alla blommor och fikat ute i trädgården. 

När det blev dags för oss att åka ifrån morfar så grät han. Det glada uttrycket hade förändrats till något helt annat. Han kramade oss alla tre så hårt, så hårt, och han sa till oss: "Jag kommer aldrig levande hem igen".

Detta är mitt sista minne av min morfar i livet. Att han aldrig fick träffa sitt första barnbarnsbarn gör såklart ont i mig, men han fick se mig gravid och lycklig. Han hann att hjälpa mig med mitt nya hus, sommarstugan som han hade bott granne med under många många år. Morfar älskade att snickra och bygga, han var orgelbyggare och otroligt duktig och noggrann hantverkare.

Under min första kurs, i Varberg med Iris Hall, min första meditation någonsin, mitt första steg in i den mediala världen.... vem tror ni kom och hälsade på mig och visade sig med ett stort varmt leende?

Självklart min morfar.

Så här ser en del av mitt liv ut, mina härliga barn, många goda vänner och kollegor. Och vi har också några underbara katter hemma hos oss.

         "Pripps" finns tyvärr inte kvar bland oss.

                 "Cider"

                 "Ronja"  finns tyvärr inte kvar bland oss.

   "Isa" har flyttat till en familj i Göteborg där hon trivs bättre som ensamkatt.

"Whiskey"

"Twilight", vårt senaste tillskott hemma.

En av alla våra underbara kattungar som fått ett fint hem.

Under en träff  med    "Fysiska fenomen" i Lindesberg, med Iris Hall och Stewart Alexander.

Jag och Stewart Alexander

Anders Åkesson och Stewart

Jag och Jörgen Gustavsson i Tostared.

   Jag och Terry Evans  i Fanthyttan, 2008.

På besök i High Chaparall, denna Indian levde i Canada.

Min underbara brorsdotter Li =) 

Fiskar gör jag en hel del på somrarna.

Mina föräldrar har  en fin gammal båt, men jag trivs bäst i denna lilla "stressbaljan" som jag har tillsammans med min bror. Familjegemenskap är viktigt!