Om mig


Sedan jag var barn har jag sett och känt av andevärlden.

Det var ingenting som jag riktigt förstod just då, 

utan trodde att alla kände och såg samma som jag. 

I tonåren började jag tro att jag var galen, 

jag hade saker på känn, som senare visade sig stämma.


Jag kände av saker som skulle hända och dessa slog in.

Men det var inte många med mig som tyckte att det var intressant att läsa om spöken och hemsökta hus. Jag drogs till det enormt mycket och läste varje artikel jag kunde komma åt. Det var ju så mycket som jag kände igen mig i.


En lärare på högstadiet skrattade åt mig när jag skrev en berättelse om spöken och där  jag redan då ifrågasatte deras existens. Hon valde ut min av alla uppsatser och läste den högt inför klassen. Efteråt tittade hon på mig och skrattade, så självklart förstod alla att det var min berättelse. Jag blev utskrattad inför klassen och den klumpen i magen som hon gav mig, minns jag som igår.

Den här läraren återkommer ofta i mina tankar och det har blivit lite av en draghjälp när jag gör arbeten utöver att sia om framtid mm. Att hitta försvunna personer och sedan få känna att folk skrattade åt mig då, men idag kanske dom behöver hjälpen. 


På den tiden tänkte jag aldrig på att det kallades för andar, det var ju dom jag såg och kände av. 

Efter min utpekande berättelse inför klassen

så bestämde jag mig för att hålla tyst. 

Jag stängde av, kände mig dum och trodde mer och mer på att jag måste vara knasig eftersom ingen annan ville varken prata eller höra om det. Mina föräldrar sa aldrig varken bu eller bä om något om andlighet. Det var helt enkelt inte ett samtalsämne hemma. 


Däremot anpassade vi oss efter de religiösa, de kristna, i byn.

Min mormor och morfar var religiösa. 

Varje söndag var det dags för kyrkan. Bilarna kom som ett pärlband på rad till gudstjänsten.

De övriga dagarna vinkade de glatt i sina bilar, men när söndagen kom så satt de med blickarna stirrandes rakt fram och såg inte åt sidorna. Detta är något som tack och lov har kommit att ändras allteftersom generationerna har gått längre ned i ledet. Även prästerna var så allvarliga vilket gjorde att det kändes som något tungt med kyrkan, istället för glädje och ljus. 


Jag var själv med i Kyrkans barntimme, barnkör osv. Men aldrig att jag har förstått att någon skall stå och predika och tala om hur andra människor skall bete sig efter vad som står i en bok som är flera hundra år gammal. Alla dessa straff som skulle utföras på människor. Vad hände med vett och etikett och sunt förnuft, jag kunde aldrig förstå, trots att jag bara var ett barn. 

Det var inget jag ifrågasatte då, det var ju bara att följa ledet som alla de andra barnen i byn. Men i mitt huvud snurrade tankarna. 

Jag har ledsnat på att anpassa mig, för att passa in, det är inte jag längre. Och givetvis har jag fått kämpa och stå emot vad folk tycker och tror om det andliga. Jag har aldrig predikat för folk om vad de ska tro på eller hur jag anser att saker ligger till, det är och kommer alltid att förbli upp till var och en att avgöra. 


Du får ha vilken religion du vill,

anser jag, 

så länge det inte skadar någon annan. 


Min mamma följde med mig till en spåkvinna i Göteborg för att höra vad hon kunde berätta för mig, men det var en oseriös kvinna som mest stod vid spisen och rökte och gav inte någon som helst bekräftelse på varken andevärld eller framtid. 


2003 drog en väninna med mig på en seans

och det var där jag träffade Iris Hall,

denna märkliga dam som jag fastnade för

och som senare skulle komma att betyda mycket för mig. 


Och på den vägen är det...

 

Efter ett par års utbildning för detta fantastiska medium 

så ville jag se hur nästa medium arbetade och lärde ut. 

Så Terry Evans kom att bli min nästa lärare 2007

och kom senare att bli en av mina mycket nära vänner. 


Under åren som har gått så har det blivit en hel del kurser och utbildningar. Personlig utveckling kan aldrig stanna av anser jag.

Alla medium arbetar olika!

Och alla medium kan ha fel!

Jag är inte utbildad terapeut eller psykolog 

utan hänvisar vid psykisk ohälsa att söka

sig till vårdcentral eller psykiatrin.


När jag arbetar medialt så ser jag både i bilder och känner,

jag ser även andevärlden och kan då beskriva hur de ser ut

och vad de har arbetat med t ex. Ofta använder jag tarotkort, men vad dom står för i en bok har jag aldrig läst utan jag vill åt symboler, bilder och färger. De ger mig svar och vägledning. 

Vill man ha en ren tarottolkning så finns det många duktiga tarottolkare, jag är inte en av dom. Jag arbetar på mitt sätt som fungerar för mig, jag vill kunna ge dig bevis på att jag kan se saker som kan komma att ske i framtiden. Och detta gör jag genom att kunna berätta först om din barndom och hur din situation ser ut nu.

Korten är som ett hjälpmedel, men oftast har jag berättat om det jag sett innan jag vänt på korten. 


Ibland hör jag andarna säga namn,

något som kallas clairaudience,

att höra andevärlden.

Men jag ser dom lättare eller känner av dem.

Clairvoyance betyder att jag ser och Clairsentience,

att jag kan känna av andevärlden.

För att kunna utveckla den mediala förmågan 

har det varit mycket mediterande för mig.

Något som jag också vill föra vidare till andra,

då detta är ett bra arbetsredskap för att må bra.


Meditation gör att du kommer närmre dig själv,

du hittar ditt sanna jag,

du varvar ner och kroppen kopplar av. 

Något som verkligen behövs idag i vårt stressade samhälle,

lugn och ro för kropp och själ. 

Under åren som gått så har jag också utbildat mig

inom regndroppsmassage och yoga.

Efter en idrottsskada 2005 så har jag sökt mig till ett

flertal läkare, sjukgymnaster och kiropraktorer.

Läkemedel dämpar bara smärtan men den hjälper inte min skada i ryggen. Därav sökte jag efter nya vägar att få hjälp

och insåg att ryggen har aldrig varit så bra

som när jag håller på med yoga.

Jag är instruktör både inom barn-, yin och restorativeyoga.


Jag tycker om att se till hela människan

och vill kunna hjälpa med de medel och verktyg jag har!