Om Jenny

JENNY LAGERBERG

Vad skriver man egentligen om sig själv?

 

Jag har bestämt mig för att berätta om egna erfarenheter och min väg till att arbeta som medium.

 

Det här handlar om mig,

och några av de erfarenheter jag har fått genom mitt arbete

som medium.

 

Är född och uppvuxen i Tostared.

En liten by i intill sjön Lygnern i Västra Götaland.

 

 

Att låta barnen få växa upp på landet

som jag själv har gjort har varit en självklarhet för mig.

 

Då jag inte arbetar som medium

så arbetar jag nattetid inom hemsjukvården.

 

Det kan ibland vara svårt att nå mig då jag kanske har arbetat natten eller sitter och arbetar med kunder.

Utöver arbete, försöker jag att få så mycket fritid som möjligt.

Många frågar efter privatsittningar på helgerna och jag vidhåller fast "NEJ", den tiden lägger jag på min anställning inom vården

och till min familj.

Arbetar man inom sjukvården

så arbetar man många helger på ett år.

 

 

 

Intresset för det mediala har funnits sedan barnsben.

 

Läste alla artiklar jag kom åt om Saida och andra övernaturliga äventyr som stod i veckotidningarna.

 

 

Jag minns inte så mycket mer än att jag kunde se personer ibland som inte andra kunde se.

Många gånger såg jag folk som gick omkring där jag var,

men eftersom ingen av mina vänner reagerade över dem så brydde jag mig inte så mycket om det själv heller tillslut.

 

 

Jag litade mycket på min intuition, känslorna hjälpte mig många gånger om vilka vägval jag skulle ta. Någon månad innan min morfar gick bort såg jag flera gånger en man som stod i en dörröppning och tittade på mig. Eftersom detta hände nästan dagligen under en period frågade jag andra om de kunde se honom också, men ingen såg vad jag såg. Jag kunde inte förstå då vad mannen ville eller varför ingen annan såg honom.

 

Min morfars bortgång tog jag ganska så stilla och lugnt,

jag visste ju på något sätt

att han ändå hade det bra nu där han var.

Självklart sörjde jag men mitt i allt kaos som blir vid släktingars bortgång så kände jag ju av hans närvaro dagligen en lång tid efter hans död. Jag var vid tillfället gravid med min dotter och kände på något sätt att morfar kommer att finnas där för henne, från den dagen hon föds.

 

Än idag, fast det är många år sedan min morfar gick bort så känner jag många gånger av min hans närvaro, självklart är saknaden otroligt stor.

 

Det känns ändå i hjärtat väldigt tryggt och lugnt att veta att han har det bra och finns runt oss.

 

En hel del förklaringar till min dragning av det övernaturliga fick jag i Björketorp. Jag besökte ett medium, som idag är en god vän, och hon gav mig svar på många frågor. Mediet berättade om min farfar som också är avliden sedan flera år tillbaka, och hon berättade en sak för mig som jag aldrig kommer att glömma:

 

 

"Du kan ju sitta i min stol,

vi kan byta plats för du kan också det här"

 

Det glömmer jag aldrig !

 

Tankarna for i huvudet, byta plats, kan det här...

vad menade hon med det?

Efter att jag sedan halkat in på ett bananskal på en redan fullbokad medial utvecklingskurs,

så växte intresset mer och mer.

 

Intresset började att ta form, jag började att förstå vad det var jag hade sett och kännt av i alla år. Det var inte så konstigt, och det fanns fler än jag som kände likadant.

 

Jag insåg att livet verkligen fortsätter efter detta och att man verkligen kan komunicera med de bortgångna. Det kom fram alldeles för många bevis för att jag skulle tro att någon fantiserade ihop allt.

 

Jag gick då utbildning för Iris Hall och man träffade henne 2 gånger om året, men eftersom jag samtidigt

gick Healing-utbildning för henne så blev det flera gånger

om året med Iris.

 

 

Jag gick upp på scenen under första kurshelgen och försökte mig på min första seans,

eller mediala demonstration som det också kallas.

 

 

Man tränade då inför de övriga kursdeltagarna och självklart var jag nervös. Men jag gick upp med tanken att om jag ska lära mig det här så är det när Iris ser på och kan vägleda mig om vad jag gör för fel

eller hur jag ska tolka allt. Snart åker hon hem till London igen och då ska jag klara mig på egen hand

tills vi ses igen.

 

Det kändes bättre på något sätt att göra bort sig där

och få saker förklarade för sig, än att istället stå hemma och träna inför en publik som inte kan rätta mig om jag arbetar på ett "felaktigt sätt".

 

Det var en otrolig känsla första gången jag stod på scen med Iris. Det stämde verkligen, det jag såg, jag hade en tjej (ande) jämte mig som verkade blyg och som arbetade i ett kök. Jag beskrev tjejen och en i publiken som jag pekade ut kunde förstå vem det var jag pratade om.

 

Det underbara med Iris var att hon såg också andarna som vi elever beskrev dem. Skulle jag börjat att beskriva en man så hade Iris stoppat mig och sagt att jag ska förklara tjejen som stod bredvid mig istället.

 

På den vägen är det !

Idag när jag håller utbildningar så ser även jag andevärlden som mina elever beskriver. Det är en fantastisk känsla att kunna vägleda och lära ut hur man kan utveckla sina sinnen.

 

I vanliga vardagen är jag bara Jenny, när jag sätter mig för att arbeta eller inför en seans,

då först "kopplar" jag in det mediala.

 

Det är skönt att bara kunna få vara

och att även få säga detta till kunder och vänner.

 

 

Att känna av och se andevärlden när man arbetar inom vården kan bli lite tungt. Det är svårt att då koncentrera sig på den patienten man är hos och låta bli att kommunicera med den ande som vistas hemma hos patienten.

 

 

Det finns både för- och nackdelar, men jag har valt att inte kommunicera med andevärlden när jag inte arbetar medialt. Det är skönt också att ha ett jordnära arbete, ett jobb dit jag kommer och pratar om allt mellan himmel och jord med mina kollegor.

 

De vet att jag arbetar medialt när jag inte arbetar på nätterna, men de vet också att jag bara vill vara mig själv när jag är på min arbetsplats.

 

När jag arbetar medialt så ser jag både i bilder och känner,

jag ser även andevärlden

och kan då beskriva hur de ser ut

och vad de har arbetat med t ex.

 

 

Alla människor är olika, en del känner,

en del ser och några hör.

 

Att kunna känna är att andevärlden ger en en känsla av smärta t ex. Hade anden ont i en höft under sina levnadsår så kan han ge mig den känslan, han kan också ge mig hur det kändes innan han gick över till andra sidan.

 

Att se är att se både i bilder och att kunna se andarna som levande människor. Det är inte alltid man kan se dem klart och tydligt utan som i en dimma

eller någon som du ser i ögonvrån.

 

Ibland hör jag andarna säga namn, men ibland visar de mig bara en bokstav som har betydelse för dem.

 

Det spelar ingen roll om de kommer från ett annat land och pratar ett för mig främmande språk. Jag förstår ändå vad de menar och mina guider hjälper mig att ge mig den informationen jag behöver för att förmedla budskapen till deras anhöriga.

 

 

Alla är vi olika, mina barn,

min dotter kan se och min son kan höra andevärlden.

 

Detta upptäckte jag ganska så tidigt hos mina barn då min son som då bara var ett par år kunde komma utspringandes från sitt rum och ropa att "nu är det någon som pratar med mig igen".

 

 

Han blev lite skrämd av det första gångerna men sedan har han aldrig sagt något mer om det. Det är först när han kom upp i 7-årsåldern som han började prata om det mer på allvar och började att ställa frågor.

 

Min dotter som kan se andevärlden, berättade detta för mig efter en natt hos mina föräldrar. Hon förklarde då att det hade varit två tjejer (kvinnor) inne i rummet där hon sov och vinkat på henne.

 

Dom var glada och min dotter hade inte kännt någon rädsla alls utan tittat på dem. De hade visat henne bilder, bilderna svävade runt dem i rummet och var som genomskinliga men hon kunde ändå se vad de var för bilder som de visade.

 

 

Så som hon beskrev dem och hur hon såg allt var ett starkt bevis för mig att hon verkligen kunde se andevärlden. Jag har tidigare aldrig pratat med mina barn om den förmåga jag har att komunicera med andevärlden eller att jag kan se döda. När de själva började att fråga mig så kände jag att det var dags att berätta vilken gåva vi har i vår familj. För barnen var ju detta egentligen inget nytt, utan har alltid funnits där. Men det tog några år innan de började att prata om det.

 

 

Mina barn tycker att det är spännande, men lägger inte mer tid till det hela och det är jag glad för. Det kommer att komma när det är dags och när de känner att de vill utveckla den biten mer.

 

Eller kanske vill dom inte utveckla det alls.

 

Trots detta, för att inte någon ska ge dem kommentarer eller att något ska utvecklas till något helt fel i skolorna så har jag kommunicerat med deras guider och bett dem att låta det hela vila i några år.

 

Barnen får sedan själva välja

om de vill utveckla det hela vidare eller inte.

 

Det ligger i släkten... Min bror, 5 år yngre än mig, kan också se andevärlden. Men det har tyvärr aldrig varit till glädje för honom då han tycker att det är en otrevlig känsla, och har många gånger blivit rädd när han har sett andar. Han har inget intresse i att utveckla det hela mer, utan har istället lyssnat på mig och mina upplevelser.

Det är en vanlig reaktion, att bli rädd. Det man inte har kontroll över känner man ofta en rädsla över. Som att vara mörkrädd.

 

Det är konstigt hur det hela kan fungera, min pappa, den som minst av alla i min familj "tror" på andevärlden, kan själv se dem också. Detta är något han har nekat för sig själv i alla år och har istället försökt att få naturliga förklaringar till det hela. Ibland ramlar det en groda ur munnen på honom, och vi förstår att han då ser eller får till sig något budskap från andevärlden.

 

Trots sitt lilla nekande för sig själv så är han ett oerhört stöd för mig i mitt arbete. Min mamma, hon önskar att hon kunde se, hon önskar att hon kunde se andevärlden och komunicera så som jag kan. Hon har dock aldrig tagit steget till att gå någon utbildning och utveckla det hela.

Jag har lyckan att ha ärvt denna förmåga från både min mammas och min pappas sida. Min morfar, när han levde, så hade han en stark intuition. Min mormor kunde dra upp rullgardinen på morgonen och se att någon granne flaggade på halv stång. När hon berättade detta för morfar så svarade han bara att han redan visste det. Han visste då också vem det var som hade avlidit.

 

Han drömde om krig, varje gång han gjorde detta så var det någon i hans omgivning som hade gått bort samma dag eller natt. Det var likaså med hans mor, hon hade en otroligt stark intuition och kunde berätta saker i förväg och även hon drömde sanndrömmar.

 

 

Min morfar gick med bröstsmärtor sommaren 1998. Han ville inte in till sjukhus, han älskade allt och alla, men var det något han inte tyckte om så var det sjukhus och sjukhusmiljöer.

 

Jag övertalade honom tillslut att åka med mig till sjukhuset så en läkare iaf kunde få undersöka honom. Det var inte alls vad han egentligen ville, men vi var oroliga och det förstod han.

 

Jag mer eller mindre körde fram bilen till honom där han satt i hammocken i trädgården, och tvingade in honom. Min morfar satt jämte mig i framsätet när jag körde mot Skene Lasarett, han var tyst och jag förstod att han helst av allt ville vända. Väl inne hos läkaren och efter provtagningar så behöll de honom kvar för observation.

 

 

Under några dagar vistades han på sjukhuset och dagen innan han skulle få åka hem var han på så gott humör. Jag, min mamma och mormor hälsade på honom och han var så lycklig över att äntligen få komma hem igen, bara en dag till.

 

Sitta i sin hammock, gå ut med hunden och njuta av mormors alla blommor och hembakat ute i trädgården.

 

 

När det blev dags för oss att åka ifrån morfar den dagen så grät han. Det glada uttrycket hade förändrats till något helt annat.

 

Han kramade oss alla tre så hårt, så hårt, och han sa till oss: "Jag kommer aldrig levande hem igen". Detta är mitt sista minne av min morfar i livet.

 

Att han aldrig fick träffa sitt första barnbarnsbarn som växte i min mage gör såklart ont i mig, men han fick se mig gravid och lycklig. Han hann att hjälpa mig med mitt nya hus, sommarstugan som han hade bott granne med under många många år.

 

Morfar älskade att snickra och bygga,

han var orgelbyggare och otroligt duktig

och noggrann hantverkare.

 

Under min första kurs, i Varberg med Iris Hall, min första meditation någonsin, mitt första steg in i den mediala världen.... vem tror ni kom och hälsade på mig och visade sig med ett stort varmt leende?

 

Självklart min morfar.

 

Nu har jag arbetat med det mediala i flera år.

Sett både glädje och sorg, träffat så oerhört många människor. Några har kommit för att få glädjande besked och få bekräftelser, andra för att få veta att det tyvärr kommer att vara en tung period ett tag till framöver för dem.

 

Men det gör också människor starkare, de vet då om att det kommer att vara motigt för dem, men att det också kommer att vända.

 

Många människor kommer till mig med inställningen att jag inte kan få fram några svar åt dem, de är låsta, vill ha svar men vill samtidigt inte tro på det mediala. Självklart är en sådan person svårare att arbeta med,

men det är också en utmaning, tyvärr ger det inte lika mycket för den kunden, som till en person som kommer med ett öppet sinne.

Av lång erfarenhet så visar det sig varje gång när en klient kommer till mig och frågorna övergår till att få bevis, alltså för att testa mig, så får jag inte fram några svar.

"Kan du se hur gamla mina barn är?"

"Kan du se vad min bästa kompis heter?"

osv osv

Det kommer inte fram några svar, däremot om du som klient kommer till mig för att få råd och hjälp, så kommer svaren fram.

 

Den öppna personen är mer mottaglig och har lättare att få fram och förstå vilka det är från andevärlden

som visar sig.

 

Med ett positivt tänkande och öppet sinne

kan du lättare förstå andevärlden.

 

 

 

Copyright @ All Rights Reserved